Örnarna har landat / The eagles has landed..

Yupp... vi har ankommit till New York!!!!

First of all! Millions of thanks to Andrew for the directions to get to New York! You really helped us out, and we got here straight away!!

Vi började morgonen med att sova av oss ölen och drinkarna vi fick i oss i Arlington/Washington DC igår kväll. Vi tog en liten brunch med Andrew och begav oss sen upp not New York.

Vi hade fått veta att det borde ta runt 3 timmar att ta sig från Washington och NYC, men det visade sig ta mer uppemot 5-6 timmar.
Det första besväret var att överhuvudtaget komma UR Washington, vilken ibland kan visa sig vara problematiskt. Men Andrew hade gett os finfina instruktioner om hur vi skulle åka så det gick som på räls och vi åkte inte fel en enda gång under hela dagen :D

Vi har egentligen bara åkt på en massa olika motorvägar hela dagen, och det känns lite eftersom vi bägge två känner oss ganska mosiga i skallen just nu, hahahaa..
Vi fick sitta en hel del i trafikköer, speciellt utanför Baltimore och Philadelphia men annars flöt det på ganska bra...
...ända tills vi körde av The New Jersey Turnpike och skulle in i Lincoln Tunnels som tar en under vattnet coh in på Manhattan. Vi satt nog i köer i strax över en och en halv timme, och det gick verkligen i snigelfart. Jag tömde alla svordomar jag kan både två och tre gånger, och jag fick tom. hitta på lite nya fula ord bara för att fylla ut det med :)
Tydligen ligger det inte i mentaliteten att alla ska åt samma håll, och att man väntar på sin tur att komma igenom tull-båsen eller om man väntar i kö på att komma någonstans. Här kör man gärna förbi hela kön, och förväntar sig att bli insläppt längs framme vid infarten. Sådant kan få mig helt vansinnig, och jag tror jag fick ett par hjärtinfarkter under eftermiddagen.

Vi kom iallafall in på Manhattan efter 30 rynkor, 500 gråa hår och en kolsvart tunga (på mig alltså, Fia ser förtfarande ut som en ängel). Jag kan i ärlighetens namn inte förstå hur man orkar ha en bil på Manhattan. Trafiken är heeeeeelt sjuk, och vi stog som gjutna MITT i ett par korsningar under resan till hotellet, men det verkade inte vara ngt ovanligt med att man får stå och vänta ett par-tre ljusbyten innan man faktiskt kan åka vidare.

Annars ser NYC riktigt kul ut från en bil. Fullt med glada människor i Limousiner som ljublar och gormar genom takluckan, en massa orginal som sitter längs gatorn, och såklart en hel drös med turister som alla går med ansiktet i vädret för att se upp på alla de fina, höga husen.

Men vi kom fram till vårat hotell till sist, vi fick hjälp med att få upp väskorna på rummet (dom väger runt 50kg styck vid det här laget) och sen åkte jag iväg för att lämna av vår gamle stridskompis som hjälpt oss genom hela USA. Ja jag talar såklart om vår silverfärgade vän, Impalan.
Det var med vemod som jag lämnade in henne till National biluthyrning, och vi önskar henne allt väl i framtiden. Hoppas att alla framtida hyrare kommer att spela lika bra musik som vi gjort, och att de fyller henne med god bensin och pumpar upp tassarna på henne ordentligt.
Mätarinställningen stog på runt 8000 miles när vi hämtade bilen i San Francisco, och nu när vi lämnade av den stog mätaren på 13182. Vi har alltså kört runt 5200 miles på denna resa, dvs. lite över 8200 kilometer. Coolt va?? :D

Nu har vi fått lite mat i maggen, Fia är i duschen och vi är redo att kika lite på vad NYC har att erbjuda en lördag kväll.

Ta det piano, Skandinavien!

/M & S